Idag är det fredag igen på något vis, och dagen ska snart bestämma sin form. Ska man åka till Valbo och göra av med veckopengen eller stanna hemma och exempelvis stoppa en stor häst mellan benen? Städa? Skura altanen?   Åka till Tulegatan och dricka kopiösa mängder med kaffe och grädde och vippa på tårna vid fläkten och skratta sig fördärvad och låta lite vadsomhelst komma ur munnen? 

 

Jaha. Så då fick man sig en liten skrivklåda i fingret igen efter att två av de finaste vännerna också gått och blivit med bloggar och faktiskt till och med uppdaterar dem ibland. Maken är den flitigaste av dem alla dock, även om hans blogginlägg ibland har samma svårighetsgrad som att sjunga telefonkatalogen baklänges med huvudet i en hink kaustiksoda. 

 

Idag ska jag pallra ut arslet och förbereda lite mer inför morgondagen. (vi ska fira Valborg, som de äldre människorna i min närhet brukar säga. Alltså maken)

Tanken var att slänga saker på brasan och därmed vinna en lätt rensningsmatch, men jag tycks inte riktigt ha hittat något att slänga än förutom fyra pinnar jag hittade på gräsmattan. Maken drar timmarstockar dock så det kan hända att det blir en ganska stor brasa även med utan mina bidrag. 

 

Sen vill jag köpa blommor. Sen vill jag peta ned dom i krukor och sen vill jag ha sol och värme så att de små liven inte fryser så jag slipper bli sur om allt slit med att plutta ned dom i just krukor visade sig vara helt i onödan. Sen vill jag att fönstren på något sätt ska bli putsade utan att innefatta svordomar och en hel dag i anspråk. Sen kan det tänkas att det kan städas en smula till, och att det går att hitta korv på affären utan poppoihas och en bunt med E-nummer. Så.

 

Sen ska det bli imorgon. Då ska det bli sol, igen, och jag ska dricka vin i loungesoffan och skratta med de bästa vännerna och gapa på ungarna att de inte får leka med eldspjut och säga åt maken att nej, vi behöver inte gå och såga ned några träd för att få extra fart på brasan. 

 

Bra skit. 

 

 

 

Så var Olsbo satt i besittning igen. Ljuvliga, älskade Olsbo. Hemma. 

Djuren, skogen, fläkten, soffan, sovrummet, nakenfisbarnet och allt det där som ligger som en absolut fast och nödvändig punkt i närvaron. Ljuvligt. 

 

Och Koh Samui. En plats som värmer lika mycket vid direktkontakten som av minnet. Enda anledningen till att det är ganska ok att lämna det är vetskapen om att vi kommer tillbaka. Det finns ju kvar. En liten bilresa, en flygresa där man måste förtränga att man röker, ett stopp på stora jätteflygplatsen med det omöjliga namnet, och sedan det lilla pytteplanet till den lilla, lilla flygplatsen och en vänt på en väska. Sen. Sen är man där. 

 

Men nu, hemma. Nu väntar fortsättningen på fotokursen med Emelie, nya tag med ett stycke häst, samt nedförsbacken till våren. 

 

Funkar. 

 

Ja, jävlar.

 

Vi hittade ringarna.

Det gick inte riktigt att släppa, så vi åkte tillbaka igår eftermiddag med avsikt att "iallafall kolla". Tog oss upp hela vägen och fram till vattenfallet, och så hoppade vi i, jag och Erik.

Modet sjönk en smula när jag kände alla sprickor och stenar, och förstod att det kanske kunde bli svårare än vad vi trott. Men vi grävde på. Och kände runt.

Och mina fingrar fick tag på något bekant. Första ringen! Lycka. 

Grävde vidare, i samma grop. Andra ringen. Helt galet. Jag hittade dom!

 

Jag vet inte riktigt hur eller varför, men jag fick dem tillbaka. Efter att de spenderat en natt i ett berg, på botten av ett vattenfall i mitt älskade Thailand. 

 

Är det något jag fick befäst för mig, så var det innebörden av känslan "tacksamhet". 

 

Helt galet. 

 

Idag blir det moppetur till Fishermans village och sedan vin med bästaste Thai maman på Ark bar ikväll. Bra skit. 

 

Ni får fortfarande inga bilder. Visualisera, vänner. Visualisera. 

Mina närmaste vet vilket uttryck jag använder när jag blir sur. Eller när jag tycker att något är dåligt. 

Idag var en sådan dag då det användes. 

 

Skitjävla. 

 

Skitjävla vackra vattenfall att sluka mina älskade ringar. Vigsel- och förlovningring, rakt ned i plurret. Vilket hade varit ok om det varit ett random jäkla grunt vatten, men när det är ett badass vattenfall som jag, en smula ofrivilligt, plumsade ned i då det aktuella bortfallet tydligen förekom då blir man som en liten gnutta sur. Eller nej, sur var kanske inte ordet, en gnutta ledsam. Jävla skitringar. Materiellt skit som går att ersätta, men likväl så var det mina ringar som suttit på det där fingret i en massa år och som symboliserar något i mitt liv jag inte ens kan sätta ord på. 

 

Skitjävla. 

 

Nåväl. Lite vin på det här så. 

 

Älskade, älskade Thailand. Alltid ska det härja, på det ena eller andra sättet. Jag ska bara klura ut varför.

Äntligen. 

En lång resa senare som inkluderade ganska precis 20 minuters sömn så var vi framme. Satte foten på marken på Koh Samuis flygplats för tredje gången och kände det direkt. Här är jag hemma. Här är pulsen. 

 

Så gårdagen blev lugn, tack vare tre stycken tröttmössor som blev en smula överväldiga av värmen. Anna gick mest runt och sa "oooh", "men guuuud", och "men asså..." hela dagen och såg sådär farligt nöjd och avslappnad ut som hon kan göra. Erik gick och väntade ikapp sitt huvud och jag ville mest bara springa till massageflickorna och lägga mig ned och mentalt dö av lycka en stund. 

Sen blev det middag på The Islanders (sea food platter, den gör barnförbjudna saker i munnen) och sen gick vi hem kl 21 och stupade i säng och snarkade satan i 13 timmar. 

 

Nu, kaffe vid poolkanten och sedan ska vi byta hotell innan det blir stranden. 

Detta hotellrum är helt ok, men det dom försökte ge oss därinnan var allt annat än det, och det hela kändes inte bra, helt enkelt. Och så ska det inte kännas. Så i eftermiddag flyttar vi tillbaka till Muang Samui, samma hotell som förra året. Vin och cigg på terassen, musik i jacuzzin på kvällen, gatan och pulsen på ena sidan av hotellet - och stranden på den andra. Bra skit. 

 

Gör om, gör rätt. 

Alltså. Jag är inte sådan. En sådan tjej som yttrar glädjetjut och fnissar sig och sådär. Ni vet. Men alltså.

 

IIIIIIIIHHHHHHH!!!

 

Idag har jag träffat genomunderbara Emelie för första gången och med det också påbörjat min fotokurs. Och gud i skruven vad roligt det var! Och det bästa av allt; jag förstod saker. Förstår ni? 

Galet roligt och jag kissar nästan på mig när jag tänker på fortsättningen och att få "börja på riktigt". Jag som alltid tänkt i bilder kanske faktiskt också kommer att kunna förverkliga dem med tiden. Ja, jävlar. 

 

Och imorgon, Thailand. Äntligen, äntligen, äntligen. 

Sol, shorts, bikini, drinkar, massage, Green Mango, kokosnötter och den bästa maken och den finaste vännen med i packningen. 

 

Ja, jävlar igen. 

 

Nu - packa. Vilket i sig blir så mycket roligare om man kombinerar det med lite vin. 

 

Hej!

 

(Ni får ingen bild. Jag har en ny dator med utan bilder på, men ni kan själva visualisera en palm eller så. Eller mig sittandes i bikini och en drink i handen. i en solstol. looking fab. så.)

 

 

 

Jag har pms. Igår, idag och säkert en par, tre dagar till. Och det är såå kuuuuuul! Inte.

 

Vilket satans påfund. Räcker det inte med att man som kvinna (vilket för övrigt var en hemskt rolig ordsammansättning) ska halvt förblöda och stoppa upp torra bomullspinnar i smulan varje månad, klämma ut 3-6 kilos meloner ur något som är stort som en mindre clementin och därefter komma ihåg att göra knipövningar så du inte blir inkontinent - samtidigt som du ska se lycklig och förjävla glad ut åt den där 3-6 kilos melonen som du med din "urkraft" (läs, epidural) faktiskt lyckades klämma ut ur smulan med resultatet att se ut som en blodochfradgatuggande bulldog där nere. Sen måste man komma ihåg att raka benen var och varannan dag, dras med en gen som gör att man måste ha städat innan det kommer besök, samt gärna vara en "Leila bakar" hemma i köket och presentera storverk efter storverk framdukat på köksbordet.  

 

Därimellan ska man alltså ha ett gäng störda hormoner i kroppen som har bestämt att man ska gå runt och vara SUR i flera dagar i månaden? Tack för den liksom, Gud du allsmäktiga skapare och moder jord och herre min jesus, Maria och fårskallarna. Tack.

 

 

 

 

Jag har aldrig kunnat "träna" särskilt länge eller mycket. Och med träna menar jag "bygga muskler och bränna sånadäringa kalorier och bli smal och fit, ni vet. Så.

Jag har försökt, lite här och lite där, men det har varat ungefär en kvart åt gången och sedan har anfallet gått över.

 

Tills nu. Plötsligt hände det! Jag trodde aldrig i hela mitt liv att mitt lata arsle skulle hitta en form av "träning" som jag faktiskt längtar efter varje vecka. Poledance! Det är styrka och smidighet, hög dunkadunka ost och ett gäng med snygga och coola tjejer som verkligen ger allt för att komma upp på eller runt en jäkla påle. Att det kunde vara så galet kul att svettas och leva rövare, det hade jag aldrig kunnat tro. Bra skit.

 

 

Lyckan när man dansar runt och städar i köket, och det ringer och man svarar men inte riktigt hör vem det är förrens man sänkt musiken - och sekunden man kopplar ihop den breda skånskan med en tjej man följt via blogg i 6 års tid och som man nu alltså har på luren och skall gå fotokurs hos - total.

Jag har ju "fotat" i ganska många år, men det vill ju inte riktigt ge med sig. Inte alls faktiskt. Och det går i perioder. Och jag blir sur när det inte blir bra. Så nu har jag bestämt mig för att det sjuttongubbar ska bli bra. Det ska bli fullkomligt jäkla fläskkomplett. Och det är Emelie med den härliga skånskan, hon vars framsteg och bilder jag följt i så många år, en person som verkar så genuint varm och faktiskt, lite smågalen, som ska visa mig. Och det känns så galet jäkla kul att jag knappt kan vänta tills jag får sätta i gång.

 

Och jag vet ju, att när jag känner så inför något jag ska ta mig för - då blir det bra.

 

Ja, dra mig baklänges. Nu åker vi!

 

 

 

Om man inte vill leva livet på en pinne, så kan man ju alltid prova bakom istället.

 

Gokväll i stugan!

 

Ett stycke godsbaronessa med grönjäklig träningsvärk har just imundigat dagens middag: Ost, paprika, tomat och körv. Bra skit. Lite som hela grejen med LCHF. Man behöver inte ställa sig och laga en "riktig" middag om man inte vill. Man måste inte äta frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika. Eller man och man, jag måste inte. För en sådan som mig som alltid haft svårt för att äta efter speciella tider (tack och bock, McD), så känns det rätt och slätt underbart att tillåta sig själv att äta när man faktiskt känner för det. Att inte äta frukosten förrens jag faktiskt är hungrig, vilket brukar ta 3-5 timmar efter att jag har gått upp. Och äter jag då en rejäl frukost, exempelvis omelett med grädde och ost i, så står jag mig lätt till sena kvällen.

Så sådana här dagar, då det efterlängtade gubbskrället är och jobbar tills sent, och då barnet har en pizza kvar efter gårdagens mormorbesök, så finns det ingen anledning för mig att stå och laga mat till enbart mig själv. Dels för att det är skitjävla tråkigt, men mest för att jag helt enkelt inte behöver det. Som sagt, bra skit, det där med att lyssna på sin kropp.

 

Hej hopp ljuvliga lilla töväder!

 

I helgen vart det utgång med de allra finaste man kan tänka sig! Det händer sig inte ofta att vi går ut i lilla Viken längre, men det var utlovat 80-tals party på Livingroom, och då vi tyckte att vi inte borde vara äldst (med god marginal) på bygget så begav vi oss. Och då de senaste dagarna har kantats av en ond nacke, så kan jag gott konstatera att det måste ha varit sjukt kul. Och att spontant headbangande ger en ond nacke. Och sätter man någon i en stol och kallar den för "hemliga stolen" så kommer det mycket riktigt snart hemlisar flygande. Underbara människor.