Torr bakom öronen.

Casper Wallman, 6 år gammal. 6 år.. Han är praktiskt taget tonåring. Det om något kan få de mest skräckinjagande känslor att gripa tag i min gamla mammakropp och ge mig rysningar ända ner till tårna.
Kan man på något vis behålla dem för sig själv i sisådär en 20 år till? Måste de börja skolan till hösten? Måste de leka pussjaga med tjejerna på dagis och måste de sätta på sig löstuttar och säga till kompisen att "okej, nu är jag mamman daa..."? Måste de kalla de övriga skolbarnen för töntar och måste de fråga varför man har kulor i pungen?

Måste de bli stora, de där små?



Ktchuuuung.



Svalka & Knoppa.

Så. Då har vi handlat upp halva hela veckopengen på Ikea Valbo, återigen. Vet ni hur mycket grejer man måste införskaffa för att 100 personer ska få mat, dricka och lite hångelstämning? Skitjävlamångagrejer.
Och vad gör man sedan med alla grejer? Lägger tre jordnötter var i alla 500 ljushållare och ställer fram till fredagsmyset? Bäddar sängen med alla 70 lakan så att man likt prinsessan på ärten kan ligga och slicka på taket? Ger bort vinglas i present till alla man känner, år efter år, och kallar dem för "exklusiva samlarglas från stället-som-var-så-fancy-pants-att-jag-inte-ens-minns-namnet-på-det"? Ja, hujedamig.




Ja. Jag vet att jag ritar fint. Men det är inget jag vill skryta om. Så.



För att jag längtar efter den.





Vassadu?





På altanen. Det andra hemmet i hemmet.



Och de säger att grabbar bara dricker bärs och glor på fotboll.



Vad hundan sa kattan.

Här händer det grejer ni. Ehe.

Jag har fullt upp med att prova rödvin och lyssna på skönsång i kyrkan. Så. Klappa hunden och släppa ut fårskallarna.

Hursomhelst.
Igår var dagen då jag kände att det fanns hopp. Det fanns hopp för den svenska reklamindustrin.



Jag skrattade faktiskt. Och inte ett sådant där "det där var så dåligt att jag måste skratta-skratt", utan ett riktigt skratt. Till en reklamfilm liksom. Häftigt.

Jag tänker bestämt återkomma till ämnet reklam, men det tar vi en annan dag. Så.



RSS 2.0