sockiplast.

Hejsan. Sara kan tyvärr inte blogga idag. Inte kunde hon det igår heller. Eller dagen innan det, osv, osv, osv.

För att hennes fucking händer har frusit till is!

Alltså. Det är så kallt. SÅ kallt, och det är inte ens december än. Och det är snö upp till midjan, och ni kan själva förstå att det ställer till en del besvär när man inte är sådär väldans lång. Inte når man hela hela vägen när man ska skrapa framrutan på bilen heller, utan får alltid ha den sedvanliga trekanten i mitten av rutan.
Jag vill inte ha en trekant i mitten av rutan, jag vill att den ska vara frostfri och symmetrisk. I bästa fall lyckas man göra en symmetrisk trekant (om man lyckas hoppa lika högt från båda sidor), men det är liksom inte helt ok.
Och som grädde på moset så har vi slut på rödvin. Slut. På. Rödvin. Godbaronessan, utan rödvin. Och inge Desperate Housewives på tv:n, nej, det skiter vi i denna veckan sa anal 5.

 
Symmetri, värme, rödvin. Är det för mycket jävla begärt?

---

Stiligt, inte sant?
Ser ut som en sådan där störig unge man bara vill vända upp och ned på och stoppa i närmsta snödriva för att få nöjet att uppleva vredesutbrottet som skulle utspela sig.

---

Alltså. Sedan Anna skaffade sig en sådan där pojkvän så är ingenting som det ska. Ingenting.



Vi har inte spelat Tetris Attack sedan i augusti. AUGUSTI! Jag som ledde dessutom. Skulle det vara roligare att tafsa på sin nya pojkvän än att spela tv-spel liksom?

Och denna,



Statistiken för Rummy. Där hon leder. Och året är snart slut, vilket innebär att hon kommer vinna hela årets jäkla rummy för att vi inte kommer spela något mer rummy eftersom hon ska tafsa och snigla på ovanstående pojkvän hela dagarna. Missförstå mig rätt, han är trevlig och så den där pojkvännen, men ty att spela är trevligare.

Det är inte bara spel. Det är VIKTIGA SPEL!

---

Eriks sida av sängen:



Och den andra sidan av sängen:



Bra där.

---

Ni vet reklamen med Kellog´s och snärtan som sätter sig i bilen efter att ha ätit frukost? Ni vet, hon ska skynda sig för hon har faktiskt ett jättehektiskt liv och karriär och kanske två osnutna ungar och en Al Bundy-karl hemma som får hennes grå strån att föröka sig och nu måste hon faktiskt sätta sig i bilen och åka till jobbet och hej och hå. Hon sätter sig alltså i bilen och vrider om nyckeln. Då börjar ett jävla tröskverk gnissla i hennes mage. Upp kommer en bild med kugghjul och cirklar och en sådan där klocka som låter så illa att man tar batterierna ur den börjar ticka och hon höjer förvånat blicken åt "bilens" oväntade ljud. Nämen? Hur LÅTER bilen? Nej? Men gud, är det sant? Det ÄR inte bilen som tröskar på med sitt surrande ljud, det är ju min MAGE! Men gud i skruven, MAGEN!

Och hon ler. Hon höjer ögonbrynet litet förvånat, och SEN LER HON! Hon HÖR ett tröskverk i magen, klockan tickar på och kugghjulen i hennes mage börjar snurra? Hon ler.

För det är precis så man skulle reagera om ett fucking tröskverk startade i magen. Le och klappa magen lite förvånat. Just så.

---

Jag tycker att min man är mycket modemedveten och så. Klär sig stiligt och så.



Och uppenbarligen får man brunare ben av svarta strumpor. Bra att veta.

---

Godmorgon snö! Godmorgon blåst och godmorgon minusgrader! Trevligt att ha er här. Mycket så.
Trevligt att sätta på sig halva garderoben och hinna bli svettig av bara ansträngningen innan man ens gett sig ut genom dörren. Mysigt. Kalla bilar, blöta hästar, mörka dagar och frusna plogvallar i minst 4 månader till, är det inte härligt, så säg?

Dock - Thailand den 29:e januari. Det kan vara så att det är den bästa planen i mannaminne. Det absolut ljuvligaste jag någonsin hört. Det mest fantastiska av allt fantastiskt. Och dessutom kan jag och Erik bevisligen planera något med mer än en vecka tillgodo. Fantastisk.

Nu måste vi bara hitta en husvakt. Och en hundvakt. Och kanske någon som kan klappa Trassla bakom örat och knuffa bort henne när hon ligger framför ansiktet när man ska titta på TV och somna till. Och kanske någon som kan lossa Lisas klor från gardinen när den smidiga katten inte kommer loss själv och dinglar där lite graciöst och utvecklingsstört. Kanske så. Och någon som kan stoppa tillbaka ullet på Bellas stjärt när det lossnar, och kanske ge dem litet mat så de slipper bli magra fårfioler på grillen till våren. Kanske så.

---

Alltså. Det är  kallt ute. Det är kallt som fan ute. I synnerhet när man som hästtjej (okej, treäpplenhögponnytjej) måste gå upp och ut i ottan för att släppa ut odågan och mocka därefter, i sina ridbyxor som man envisas med att ha bara för att man får för att man just är häst(treäpplenhögponny)tjej och för att man får fasansfullt snygg häck i dem. Sak samma om jag går här och godsbaronessar mig i min ensamhet, mockar hästbajs och kliar fårskallar bakom öronen, jag vill ha mina snygga, kalla ridbyxor. Så.

Det var väl bara det.







Bilder från den förra skitkalla vintern. Och om inte LiseLotte (nedersta bilden, längst fram) ligger i någon grönvantad skäggubbes frys så hoppas jag att hon kommer och bor här i vinter igen.

---

Vanlig vardagsutstyrsel hos den normala lilla familjen i skogen.

---

6-åriga töser på Caspers skola:

- När man gifter sig, då får man välja viiiilken klänning man vill!
- Jaaa, och killen får betala.

Kloka, di där små.

---

 

 

 

 

Hó tjatar, denna där Jennifer. Denna där kusinen, som jag faktiskt tycker om trots att hon ibland beter sig som en rabiessmittad gremlin i rosa klänning.

Hon tjatar om att jag ska blogga. Så jag lär väl.

Men vad fan skriver man? Berättar man att man sagt upp sig, hunnit sluta och står i startgroparna för ett eget företag, samtidigt som man går till doktorn och får sina äggstockar kontrollerade och hummade över, medans det redan stora barnet beklagar sig över bajs och spyor och när hästen som man nyss fick hem till sig tydligen redan ska flytta iväg?

Ja, det kanske man skriver om.

Jag ska tänka på saken så återkommer jag.

---