sockiplast.

Man behöver inte vara skitklok direkt för att förstå varför vårt fågelhus är tomt på besökare. Inte alls.

---

Är det typ slut på sommaren nu? Bara kasta in den nya, snygga och dyyyyra bikinin i garderoben också?

---

Erik sedan han slog i huvudet.
Oklart om tillståndet är permanent.

---

Undrar ni vart jag har varit? Inte sett till mig de senaste timmarna? Va? Inte på hela dagen?? Nänä. Jag skall då berätta för er att det är inte alls är så jäkla konstigt, då jag befunnit mig under ett BERG med kläder. Nej, ett TON med kläder. Ett fucking jävla skrotupplag med kläder! Och vars är mamma när jag behöver henne? I fucking Östersund! Gud i skruven.
Jag & Erik har rensat våran garderob. Vår stora, fulla garderob. Garderoben där kläderna låg på golvet, vikta, uppvikta, vikta igen och ned- och uppkastade och omkullrivna och kattlegade på och fan och hans moster. Ut, ut, ut med allt, vika om igen, kastakastakasta, titta när Erik skruvar hyllor - skratta när han slår i huvudet, och sedan in med skiten igen. Dessvärre så hatar jag nu vart och varenda plagg därinne, tack vare all den möda, blod, svett och tårar jag lagt ned på att få det i ordning, så vi får se när jag ens tänker gå in där igen. Så. Blir till att springa runt och vara tokig nakenfis i Olsbo.

Nu ska jag få mat. Tur det.

---

 

Hej hopp!
Ljuvligt med sol! Hade nästan kastat in handduken och tagit fram halsduken, men se där, den kom iallafall. Solen. Och med den åkte vi till Sörtutt - Jag, Erik, Casper och Abel. Kallt som fan i vattnet men det stoppade inte någon av de varmblodiga pojkarna.
Hem, lek och mat, trevligt sällskap och sedan en sparkcykeltur med Magnus (egentligen Casper, men av någon anledning heter barnet imellanåt just Magnus) och nu tänkte jag bestämt tassa ner till en film med min man. Bra skit.

Och eftersom ni fått se så många fina, näst intill normala bilder de senaste dagarna, så känner jag att vi måste återställa balansen lite. Så.








 

Ja. Så. Värdelösa grejer det finns på datorerna nuförtiden. Skittrist.

---

 

Ding, dong - sa klockan.
Hjärtsnörp, sa Sara. Hon som inte varit det bittersta nervös innan, men som just då kom på att - fan, här ska jag gå och gifta mig. Typ nu.
Ding dong.



















Bra skit. Mycket så.
Fortsättning följer.

Foto: Per Broberg

---

Foto: Per Broberg

---

Foto: Per Broberg
 

---

Gissa vilken schnygg tjej som går på sin mycket efterlängtade semester idag? :)



Heja Jeffa!

Och Jennifer bakar också hemskt goda bullar. Kan tänkas att hon får mer tid över till sådant nu när hon har semester och allt. Kan tänkas.

---

Hemma från Gudinge. Spöat Erik och Palm i kort, nypits med Anna och ätit alldeles för mycket god mat. Kan hända att jag drack en smula för mycket rödvin också, men eftersom jag nyss kommit på att skiten faktiskt är gott så har jag ju ändock mycket att dricka ikapp. Så.

Hem kom min Caspersson också, efterlängtade skitunge. Bara någon vecka kvar, sedan börjar han i skolan. I förskoleklass, tillsammans med 23 andra hulliganer som kommer lära honom allt de kan. Hua.

Hur länge tycker de där små att mammor är det absolut bästa och klokaste som finns?



Hunkig surfare i Gudinge. Råkar vara min.



Underbara Gudinge.

---

Och för att jag är en smula sugen på semlor.

---

Hej fredag, och hejdå Olsbo för helgen. Jag, Erik, Annahulliganen och Stefan med hallickbilen åker till Gudinge och pyser några dagar. Mycket bra skit, det där Gudinge. Mycket så.

Och låten. Denna här. Mycket bra skit, den med.




Just så.

---

Lerig skrotunge. Klok sådan.

---

Godmorgon, godmiddag onsdagen. Blåsonsdag. Vars tog solen vägen?

Fick spö återigen av Annis i Tetris-Attack igår. Vette tusan vad hulliganen går på. Semestersteroider? Olsboluft? Hursomhaver så tycker jag bättre om att spela med henne när hon jobbar. När jag är ledig. Allt blir så mycket bättre då.

På fredag åker vi till Gudinge, tillsammans med ovanstående hulligan och Stefan. Ljuvliga Gudinge. Vi ska äta gott, dricka godare och Stefan skulle doppa diverse kroppsdelar i vattnet sades det. Jag tänker pilla naveln och ligga i ett stycke solstol. Snegla på maken och dennes shortshäck och kanske dra Annisen i håret. Det kommer nog att bli en mycket bra helg. Bra så. Sedan kommer Caspersson hem. Ännu bättre så.



Make i Gudinge. Shortsrumpa syns ej i bild. Den behåller jag för mig själv.

---

Bästa kompisar som ger sina bästa kompisar smisk i Tetris med hela sex poäng på en kväll borde få veta hut.

Vet hut, Anna.




Osså hörs vi imorgon. Kram och gonatt.

---

Fast inte så rysligt, men ändock en 2 år.
Då vägde jag 8-10 kg mindre än vad jag gör nu. Men när man blir magsjuk dock och spyr ur sig halva magen och den lilla dyra oxfilén, då blir man minsann slank och fin igen.

Funderar nästan på att åka ner på Strandbaden och ta sig en till kallsup bara för att.

---

Gud i skruven. Mammahjärtat smälte, återigen.

---

Hej och hå och tack för den magsjukan. Den knackeliknackde på i förrgår natt och höll mig och Ulrik vakna helaste natten, vilket vi sedan tog igen i form av sömn hela lördagen och halva lördagsnatt. Idag mår jag förvånansvärt fint, om än lite mager och urholkad. Stackars, stackars arma kvinna. Nu vet jag hur min Annis kände sig förra lördagen, blandat med lite ångest över att missa bröllopet.

Caspersson har vi hemma på besök också, jag kan inte vara utan bråkstaken i hela två veckor utan paus för puss och tv-spel.

1 vecka och 1 dags jubileum för Wallman/Jansson idag. Häftiga grejer, det där med att vara gift. Man kan vara magsjuk i ett dygn och ändå få höra från sin man att man är den läckraste tjejen som går i ett par skor. Häftigt, som sagt.




(bild snodd från lois.blogg.se, tillika sångfågel i kyrkan)

---

Oförglömligt. Magiskt. Tårfyllt. Som en stor, underbart strålande saga.

 

I söndags morse vaknade jag upp som Fru Wallman. Min man låg bredvid mig, likaså min älskade son, min fraggliga hund och våra små markattor.

Erik log, och sa: ”god morgon lilla frugan”. Vilken lycka.

Jag var inte särskilt nervös innan. Vi donade med det sista som skulle bli klart, vi fick hår fixat och ögon sminkade. Vi skrattade, drack lite vin och fnissade åt fotografen.

Min älskade Anna, hon låg och kämpade i hotellsängen. Yr, illamående och allmänt utslagen.

Min allra bästa kompis, min självklara brudtärna och min själsfrände, gick och blev sjuk på min bröllopsdag. Min Annis. Fick jag göra något annorlunda den dagen så är det att uppleva den med min Annis. Bästaste Annis.

3 minuter innan utsatt tid fick mitt hjärta epilepsi. Det darrade. Hela jag darrade. Jag skakade, jag fick hjärtklappning och jag svettades. Jag blev nervös. Duktigt nervös.

Några lugnande blickar från morfar och en kram från prästen, ca 5 sekunder innan jag och morfar skulle gå fram, fann jag lugn. Jag skulle ju gifta mig. Med min Erik. Vad hade jag att vara nervös för? De över 100 människorna i kyrkan fanns bara i min periferi. Erik var målet.

Vigseln var varm. Pirrig. Kärleksfull. Våra brev till varandra band ihop allting, och Caspers ”gissa vilken hand” när prästen bad honom om ringarna var det som lockade mest skratt mellan en och annan lyckotår.

 

Och kvällen. Människorna. Alla de 105 människorna som var hos oss. Hemma i Olsbo, i den mest vackra ladan som finns. Tyll, kristallkronor och levande ljus. Glada skratt och kramar, vänner och släktingar som trivdes i varandras sällskap. Tal som berörde och skålar som utdelades.

Casper, min lilla, stora Casper, som oplanerat och impulsivt ställer sig upp och håller det mest vackra tal av dem alla. ”Kärleken får aldrig gå sönder. Var glada så kommer kärleken till er”. Älskade unge.

Ett dansgolv som så småningom fylldes, lampor och rökmaskiner som gjorde stämningen, en fantastisk kusin som är precis lika galen som oss, ställer sig och dansar cp-dansen med Eriks kollegor och en gammal saknad Ljungdaling får jag äntligen höra skratta igen. Skratta på riktigt.

Ett avslut i poolen. Klockan 5 på morgonen. Det var ljust ute, det var varmt och vi var svettiga. De gladaste, mest uthålliga var kvar och med ett plask så låg vi i vattnet. Med kläderna på. Klänningar, kavajer och skor. De som inte kom frivilligt blev ikastade, och tokiga Vallongatebor hoppade från altanräcket.

Det var den absolut finaste dagen i hela mitt liv. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka alla som hjälpt till, alla som
var där och alla som dansade så kaffekopparna skakade och frukten rullade ut över dansgolvet.

Hur jag ska kunna tacka Jennifer. Underbaraste och finaste Jennifer.  Andreas. Mamma, mormor, Brita, pappa, Lena, morfar och Fohlins. Utan alla hjälpsamma och arbetssamma människor hade vi aldrig fått vår dag så perfekt.

Hur jag ska kunna tacka Anna. Hur jag ska kunna återberätta kvällen. Känslorna. Anna som kämpade med detta bröllop som om det vore hennes eget.

Jag vet dock hur jag ska tacka Erik.
Genom att leva livet med honom fullt ut. Genom att varje dag visa att jag älskar honom, och varje dag glädjas åt att han är min. Att varje dag tycka att hans linjer runt ögonen är de vackraste som finns, och att varje dag värmas av hans dåliga ordvitsar. Att varje dag känna lycka över vårt hem och alla de runt omkring oss, och att alltid låta honom se in i mitt innersta rum.
Att alltid minnas vår dag som den lyckligaste. Att vårda minnet av skratten i mitt huvud.

Att alltid känna djup tacksamhet över att han finns.  

Det ni.

---

Hej lilla soffa. Lilla, sköna, ljuvligt underbara soffa.  Jag kommer och ligger med dig snart. Alldeles snart.




Alltså. Bildfan är upp och ned. I know. Men orka vänd på datorn liksom.

---

---