sockiplast.

Oförglömligt. Magiskt. Tårfyllt. Som en stor, underbart strålande saga.

I söndags morse vaknade jag upp som Fru Wallman. Min man låg bredvid mig, likaså min älskade son, min fraggliga hund och våra små markattor.

Erik log, och sa: ”god morgon lilla frugan”. Vilken lycka.

Jag var inte särskilt nervös innan. Vi donade med det sista som skulle bli klart, vi fick hår fixat och ögon sminkade. Vi skrattade, drack lite vin och fnissade åt fotografen.

Min älskade Anna, hon låg och kämpade i hotellsängen. Yr, illamående och allmänt utslagen.

Min allra bästa kompis, min självklara brudtärna och min själsfrände, gick och blev sjuk på min bröllopsdag. Min Annis. Fick jag göra något annorlunda den dagen så är det att uppleva den med min Annis. Bästaste Annis.

3 minuter innan utsatt tid fick mitt hjärta epilepsi. Det darrade. Hela jag darrade. Jag skakade, jag fick hjärtklappning och jag svettades. Jag blev nervös. Duktigt nervös.

Några lugnande blickar från morfar och en kram från prästen, ca 5 sekunder innan jag och morfar skulle gå fram, fann jag lugn. Jag skulle ju gifta mig. Med min Erik. Vad hade jag att vara nervös för? De över 100 människorna i kyrkan fanns bara i min periferi. Erik var målet.

Vigseln var varm. Pirrig. Kärleksfull. Våra brev till varandra band ihop allting, och Caspers ”gissa vilken hand” när prästen bad honom om ringarna var det som lockade mest skratt mellan en och annan lyckotår.

Och kvällen. Människorna. Alla de 105 människorna som var hos oss. Hemma i Olsbo, i den mest vackra ladan som finns. Tyll, kristallkronor och levande ljus. Glada skratt och kramar, vänner och släktingar som trivdes i varandras sällskap. Tal som berörde och skålar som utdelades.

Casper, min lilla, stora Casper, som oplanerat och impulsivt ställer sig upp och håller det mest vackra tal av dem alla. ”Kärleken får aldrig gå sönder. Var glada så kommer kärleken till er”. Älskade unge.

Ett dansgolv som så småningom fylldes, lampor och rökmaskiner som gjorde stämningen, en fantastisk kusin som är precis lika galen som oss, ställer sig och dansar cp-dansen med Eriks kollegor och en gammal saknad Ljungdaling får jag äntligen höra skratta igen. Skratta på riktigt.

Ett avslut i poolen. Klockan 5 på morgonen. Det var ljust ute, det var varmt och vi var svettiga. De gladaste, mest uthålliga var kvar och med ett plask så låg vi i vattnet. Med kläderna på. Klänningar, kavajer och skor. De som inte kom frivilligt blev ikastade, och tokiga Vallongatebor hoppade från altanräcket.

Det var den absolut finaste dagen i hela mitt liv. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka alla som hjälpt till, alla som
var där och alla som dansade så kaffekopparna skakade och frukten rullade ut över dansgolvet.

Hur jag ska kunna tacka Jennifer. Underbaraste och finaste Jennifer.  Andreas. Mamma, mormor, Brita, pappa, Lena, morfar och Fohlins. Utan alla hjälpsamma och arbetssamma människor hade vi aldrig fått vår dag så perfekt.

Hur jag ska kunna tacka Anna. Hur jag ska kunna återberätta kvällen. Känslorna. Anna som kämpade med detta bröllop som om det vore hennes eget.

Jag vet dock hur jag ska tacka Erik.
Genom att leva livet med honom fullt ut. Genom att varje dag visa att jag älskar honom, och varje dag glädjas åt att han är min. Att varje dag tycka att hans linjer runt ögonen är de vackraste som finns, och att varje dag värmas av hans dåliga ordvitsar. Att varje dag känna lycka över vårt hem och alla de runt omkring oss, och att alltid låta honom se in i mitt innersta rum.
Att alltid minnas vår dag som den lyckligaste. Att vårda minnet av skratten i mitt huvud.

Att alltid känna djup tacksamhet över att han finns.  

Det ni.