sockiplast.

Jag vet att en del undrar vad jag egentligen gör om dagarna. Hur jag så att säga, drar mitt strå till stacken.

"Är du kvar på McDonalds?"

"Startade inte du eget?"

"Pluggar du fortfarande?"

Nej, jo, och nej.

Jag jobbade på McDonalds i 10 år. Jobbade heltid de flesta av dem, både som arbetsledare och assistent. Jag sa upp mig två gånger men kom tillbaka av egen fri vilja båda gångerna. Jag svor, jag grät, jag skrattade och jag kutade benen av mig.

Under dessa år separerade jag från min sons far efter ett 10 år långt förhållande. Började plugga. På heltid. Började samtidigt jobba extra på Statoil. Och sedan också på McDonalds igen. Och för att inte ha alltför mycket fritid över så skaffade jag mig ytterligare ett extrajobb, inom hemtjänsten. Så. Också ett litet barn på det också. Hej galning.

Sedan träffade jag min Erik. Min slipsnisse från stora stan som skrev ikull mig på QX. Vart uppöveröronen och ned hela vägen till hälarna förälskad och faktiskt en smula tagen på sängen. Fick andnöd om jag var ifrån honom mer än några timmar, och så sakteliga så började motivationen över såväl plugg som arbete att sina. Jag hade haft MVG i så gott som alla ämnen jag företagit mig, och nu kunde jag tydligen inte ens knyta skorna och gå dit för en timme eller två.

Erik hade också jobbat. Också kutat. Som den sanna galning han faktiskt också är.

Och när vi möttes så slutade vi. Vi slutade kuta. Flonks, sa det bara också hade godstågen stannat. Och de står fortfarande stilla.

Vi klarar oss ekonomiskt. Vi klarar oss väl, tack vare att min galning kutade runt i världen och övertygade företag om att det program han och hans kollegor skapat faktiskt var något bra.

Så idag går jag runt i mina foppatofflor och funderar över vad jag ska bli när jag blir stor. Klappar en katt. Spelar tvspel med min son. Dricker vin på vardagar och äter frukost med min man varje morgon. Går en promenad runt byn med samma make, och lagar mat till kära vänner när de har tid att komma hit.

Om jag blir rastlös? Inte ofta. Jag vet att jag skulle kunna företa mig nästan precis vad jag ville om så skulle bli fallet. Och det finns alltid saker att pyssla med iallafall. Måla på ett stall eller sortera legobitar till exempel. Snosa en make i nacken eller kittla upp en son i soffan.

Så nej, jag drar inte mitt lilla strå till stacken. Jag har den oerhörda turen att slippa.

Jag kanske "gör" något annat så småningom. Kanske lär mig något som jag har använding för, börjar knyppla eller kommer på att det vore skitskoj att sitta i kassan på Ica. Jag vet faktiskt inte. Men under tiden jag inte vet, så är det dock helt ok. Det vet jag.

Armhålor. Ja, gud i skruven sicken uppståndelse de kan väcka.

Armhålor. Skit i krig, sjukdomar, fattigdom, svält, våld och hemorojjder gott folk, ty här har vi en armhåla att förfasa oss över!

En orakad armhåla. På en kvinnas kropp. Har ni hört något så fasansfullt?

Jag rakar mig under armarna. Och på benen. Och på prusiluskan. Omsorgsfullt och ganska ofta tror jag. Varför? För att jag är så jävla indoktrinerad och lärd att så ska det vara. När jag var tonåring var det inte ok att vara orakad. Man skulle redan i sjätte klass sätta sin mammas utslitna engångsrakhyvel mot de små fjun som fanns på benen och sedan bloda ned hela badrummet för att man inte riktigt förstod att rakhyveln skulle handskas med viss varsamhet. Litet senare skulle ju också prusiluskan anpassas in i tonårssamhället, och det skulle vara en liiiiten och symmetrisk trekant, sådana som alla tjejer på porrfilmerna hade. Lite käckt sådär. Sedan skulle man pressa in sin lilla röv i ett par 25" Levi´s jeans och dra på sig en magtröja, kliva i ett par platåpjuks och spraya luggen en sista gång innan skoltaxin kom. Man skulle helt enkelt passa in, annars kunde det bli ett jävla liv. Och jag var väl ganska duktig på att passa in. Följde fårskocken. Jag hakade ju till och med på de coola rökarna i nionde klass! Fett med coolt.

Jag har rakat mig sedan dess. Idag tycker jag mig främst göra det för min egen skull, för att jag tycker att jag känner mig "fiiinare" när jag är rakad och len. Jag känner mig "fräschare", och mera "kvinnlig". Så tycker jag. Sedan tycker jag ju också att kanske maken tycker att det är lite trevligare med en glatt och så att säga, gräsfri racerbana. Så säger mitt huvud. Men jag vet och förstår ju också, att det bara är skitsnack vi håller på med, jag och mitt kloka jag.

För så ser jag sådana tjejer som hon på Melodifestivalen. En glad jäkel som står och studsar i publiken. Med en orakad armhåla. Och det känns så jäkla gött. För att det finns människor som har lyckats att ducka. Som skiter fullständigt i huruvida de har hår i armhålan eller ej. De behöver inte ta på sig byxor istället för kjol en varm sommardag när de inte har hunnit raka benen, för de skiter i vilket. De står inte och plockar ögonbryn tills de ser ut som galna Perellisar, eller vaxar mustascher eller bleker analer. De låter håret vara som det är istället för att hälla giftiga kemikalier i det, och de stoppar inte in plast i tuttarna även om "de faktiskt gör det för sin egen skull".

De är som de är. Du vet, sådär som de föddes. Och de verkar vara sjukt nöjda och tillfreds med den saken. Och högst troligt så hittar de, eller har redan hittat, en partner som älskar dem iallafall. Kanske just därför.




Bildkälla