sockiplast.

Armhålor. Ja, gud i skruven sicken uppståndelse de kan väcka.

Armhålor. Skit i krig, sjukdomar, fattigdom, svält, våld och hemorojjder gott folk, ty här har vi en armhåla att förfasa oss över!

En orakad armhåla. På en kvinnas kropp. Har ni hört något så fasansfullt?

Jag rakar mig under armarna. Och på benen. Och på prusiluskan. Omsorgsfullt och ganska ofta tror jag. Varför? För att jag är så jävla indoktrinerad och lärd att så ska det vara. När jag var tonåring var det inte ok att vara orakad. Man skulle redan i sjätte klass sätta sin mammas utslitna engångsrakhyvel mot de små fjun som fanns på benen och sedan bloda ned hela badrummet för att man inte riktigt förstod att rakhyveln skulle handskas med viss varsamhet. Litet senare skulle ju också prusiluskan anpassas in i tonårssamhället, och det skulle vara en liiiiten och symmetrisk trekant, sådana som alla tjejer på porrfilmerna hade. Lite käckt sådär. Sedan skulle man pressa in sin lilla röv i ett par 25" Levi´s jeans och dra på sig en magtröja, kliva i ett par platåpjuks och spraya luggen en sista gång innan skoltaxin kom. Man skulle helt enkelt passa in, annars kunde det bli ett jävla liv. Och jag var väl ganska duktig på att passa in. Följde fårskocken. Jag hakade ju till och med på de coola rökarna i nionde klass! Fett med coolt.

Jag har rakat mig sedan dess. Idag tycker jag mig främst göra det för min egen skull, för att jag tycker att jag känner mig "fiiinare" när jag är rakad och len. Jag känner mig "fräschare", och mera "kvinnlig". Så tycker jag. Sedan tycker jag ju också att kanske maken tycker att det är lite trevligare med en glatt och så att säga, gräsfri racerbana. Så säger mitt huvud. Men jag vet och förstår ju också, att det bara är skitsnack vi håller på med, jag och mitt kloka jag.

För så ser jag sådana tjejer som hon på Melodifestivalen. En glad jäkel som står och studsar i publiken. Med en orakad armhåla. Och det känns så jäkla gött. För att det finns människor som har lyckats att ducka. Som skiter fullständigt i huruvida de har hår i armhålan eller ej. De behöver inte ta på sig byxor istället för kjol en varm sommardag när de inte har hunnit raka benen, för de skiter i vilket. De står inte och plockar ögonbryn tills de ser ut som galna Perellisar, eller vaxar mustascher eller bleker analer. De låter håret vara som det är istället för att hälla giftiga kemikalier i det, och de stoppar inte in plast i tuttarna även om "de faktiskt gör det för sin egen skull".

De är som de är. Du vet, sådär som de föddes. Och de verkar vara sjukt nöjda och tillfreds med den saken. Och högst troligt så hittar de, eller har redan hittat, en partner som älskar dem iallafall. Kanske just därför.




Bildkälla