Att ha landat.
Så var Olsbo satt i besittning igen. Ljuvliga, älskade Olsbo. Hemma.
Djuren, skogen, fläkten, soffan, sovrummet, nakenfisbarnet och allt det där som ligger som en absolut fast och nödvändig punkt i närvaron. Ljuvligt.
Och Koh Samui. En plats som värmer lika mycket vid direktkontakten som av minnet. Enda anledningen till att det är ganska ok att lämna det är vetskapen om att vi kommer tillbaka. Det finns ju kvar. En liten bilresa, en flygresa där man måste förtränga att man röker, ett stopp på stora jätteflygplatsen med det omöjliga namnet, och sedan det lilla pytteplanet till den lilla, lilla flygplatsen och en vänt på en väska. Sen. Sen är man där.
Men nu, hemma. Nu väntar fortsättningen på fotokursen med Emelie, nya tag med ett stycke häst, samt nedförsbacken till våren.
Funkar.
Ett stycke glad Annis.
Två stycken elefantrumpor.
Bedårande sak som jag eventuellt ville ta hem lite grann.
Voff, voff. En av många.
Mycket bedårande sak som jag lyckligtvis fick ta med mig hem mycket granna.
