Det bähövdes.
Ser till att få gräset klippt. Så inte Jennifer gnäller så jäkligt. 
Bra skit.
Pirr, pirr.
Stick!
Det lite mindre bra med att bo i skogen? Att bli jagad av getingar. I bara trosorna och fästmanna-T-shirt. Jag tycker inte om getingar. Eller. Jag tycker verkligen inte om getingar. De är onda små sattyg. Djävulens påfynd. Sända upp till jorden för att jaga små oskyldiga flickor som inte annat vill än att få insupa grönskan och doften och luften och fan allt vad man nu som oskyldig flicka kan tyckas vilja insupa.
När jag och min bror vad små så gjorde vi en giftblandning av Oboy och peppar som vi hällde i ett jordgetingbo och som resulterade i en dramatisk flykt med tårar och skrik och asgarv. (Jag - tårar och skrik. Bror - asgarv)
Kan det vara därför de är efter mig nu?
Karma suger, i sådana fall.
Hej måndag.
Nåväl.
Idag har jag & Jennifer varit oerhört kreativa i loungesoffan på altanen i solen. Jovisst. Smidit bröllopsplaner och fått en hel massa gjort. Ehe. Nej. Men vi har iallafall varit så duktiga att vi varit och köpt 20 meter tyg till bordsdukar. Nu återstår bara att överlämna de 20 metrarna till mormor, så att de på något magiskt vis förvandlar sig till just ovanstående dukar. Har man tur får man sig ett mål hemlagad mat vid visiten också. Bra skit.
Nu - sova. Arbeta imorgon. Sedan tårtprovsmakning. Just den sistnämnda låter ju fasansfullt hemskt att man ska behöva ta sig igenom.
Casper i Gudinge.
Casper & Mils Erik Jansson, 35 år, i Gudinge.
Hej sol.
Nu, invänta desperata hemmafruar och storstadsarbetande gubbe. Kanske man borde äta också? Mitt i alltihopa är jag sugen på att klippa gräsmattan också. Mest för att senare, i augusti, när Erik har klippt den fyrahundrasjuttiofem gånger kunna säga "ja, jag har då också klippt i sommar!" Så.
Sommar. För att det har jag bestämt att det är nu.
Hedåsen.
Lördag vid Näsbysjön.
Avsluta dagen med att spela tv-spel med din bästa kompis och kryp sedan ner med ovannämda gubbe i sängen och sov gott.
Bra skit.
Lisa har inte krage längre.
En smärtsam händelse vid livets ändelse.
Igår. Stod på altanen och gjorde mig redo för att klippa hundskrälle, tillika fraggel. Då hör jag hur det rasslar till ute vid staketet till vägen. Stor sak. Brun. Hm. Bäver? Nej, ingen bäver. Grävling? Nej, de är ju inte särskilt bruna. Katt? Nej, inte ens katten Gustav är så stor. Så jag smyger mig närmre. Och närmre. Tills det bruna i busken börjar sprattla. Och sprattla. Det var ingen bäver. Det var ett rådjur. Ett stackars litet rådjur som låg i busken och som säkerligen fick sig lilla paniken när jag kom smygande. Jag trodde den satt fast. Tänkte att "oj, nu bröt han lilla benet när jag kom smygande och oj, nu fick han lilla hjärtsnörpen och dog plågsamma lilla döden och oj nu bet han av sig benet i ren desperation och oj, oj, oj". Så tänkte jag. Och började böla. Schasade in barn från studsmattan och kastade in hund. Ringde till fästman och bölade och behöver nummer till gubbe med bössa. Fick tag på gubbe med bössa och sa att gubbe med bössa måste komma hit och skjuta det lilla stackars livet som låg där och plågades till döds efter att jag skrämt livet ur den när den satt där och satt fast. Så.
Satte mig på bron och väntande. Tjuvtittade. Bölade. Tittade bort. Tittade. Hm. Tittade igen. Varför rör den inte på sig? Tänkte att jag nog borde smyga fram lite försiktigt igen. Lite bara. Ville se huruvida den satt fast på ett väldigt illa sittafastsätt eller om gubben med bössan kanske kunde rädda den rädda istället för att stoppa lilla hagelskörden i häcken på stackaren. Så jag smög. Och smög. Till slut var jag helt framme, och kunde bara konstatera att lilla rådjuret inte rörde sig mera. Lilla rådjuret hade gått och dött, förmodligen för att jag skrämde skiten ur det dess sista stund där det låg och tänkte sig en lugn och fin sista stund där i häcken bland de gröna bladen. Så. Bölade mig en stund till.
Sen kom Annis. Huabua, vi gick fram igen och spekulerade i diverse troliga dödsorsaker annat än att det var just jag som hade orsakat dess sista, plågsamma minuter.
"Det var en plågsam händelse vid livets ändelse", sa jag. Full av medömkan och sorg i hjärtat.
Det var en plågsam händelse vid livets ändelse...
-HAHA! Anna! Jag var ju rolig ju! Hörde du? HAHA!
Anna såg på mig med frågande blick.
- eh, va?
- eh.. eh.. Jo, jag sa att det var en plå... eh.. jaha. Ja, nej.. stackars, stackars rådjur...
Sedan fortsatte vi att titta på det stackars livet som inte var i livet tills gubben med bössan kom och blev ledsen han med, men bara för att han inte fick använda sin fina bössa, och så släpade han ut lilla rådjuret i skogen för han tänkte att det skulle bli ett värdigt och fint avslut på livet att bli uppäten av sina gamla grannar i skogen. Så.
Stenhårt.
Man kan ställa en studsmatta på tomten och låta barnet hoppa sig trött alldeles strax innan läggdags, och man kan osta stereo när helst man tycker att högtalarna behöver dammas av. Hm. Inte just för att de behöver dammas av för ofta, but still.
Man kan också bestämma sig för att man vill ha en stenmur utanför sin bro.
Enda nackdelen kan väl vara att det inte kommer någon sjutillsextonhyresvärd och hämtar alla stora stenar man behöver. Dock, om man har tur, kan man ha en stor och stark karl som tycker att det är skoj att bubba stora stenar, och som gladeligen följer med med skottkärran ut i skogen och gräver upp sten. Mkt praktiskt. Mkt. Sedan kan man sitta där på bron när helst man vill och blicka ut över sin enorma stenmur, och känna sig stolt över det genuina arbete man lade ner för att anlägga den. Äkta, mänsklig styrka. Och en karl som tycker om att bära sten.
Bröllopskoordinatorn.
Dripp.
Bra att du inte bjuckar för mycket på denna dära solen. Man kan ju gå och drabbas av solsting eller något liknande. Bränna sig fördärvad i hettan. Och det vill man ju inte. Så.
Nu måste jag alltså roa mig med något annat än att kratta idag. I värsta fall måste jag sitta inne hela dagen och spela tv-spel med Casper. Hujedamig.
För att PS är roligt.
När tjejerna gör stan.
Fårskallar.
Det hela gick fort och smidigt och så, oj, oj, oj sa fårklippare och sedan satte han Bella Bulldog på rumpan och sedan var det över på 10 minuter. Snabba de där rackarna.
Nåväl. Klippa Bella, klippa Maja, ge varsina manikyrer och sedan var det bara släppa ut de små liven i hagen igen. Oj så glada de ska bli tänkte jag! Typ, jätteglada.
Det var bara det att de inte kände igen varandra. Herr fårklippare hade klippt dem till oigenkännlighet. De såg ut som små fjällkossor, snarare än två små tjocka får.
Så Bella ställde sig vid ullhögen som låg utanför stängslet och bräkte. Och bräkte. Och bräkte och bräkte och sen bräkte hon lite till. "Maaaajaaa! Hör du mig?! Ställ dig upp Maaajaaa! MAAAAJAAAAA!" Ullhögen svarade inte.
Maja i sin tur sprang runt i andra änden av hagen och letade efter Bella. Bräkte sig. "Beeeeeella! Var ääääär du? Beeeeeeeeella!!"
Därimellan kastade de frågande blickar på varandra och funderade över vem fan det där va, och vart deras kompis tog vägen.
Bra där.
Brinn brasa, brinn.
Och jag tror banne mig att det bor en liten pyroman i min son. Eller så blev han helt enkelt inspirerad av Erik, som dyrkar eld likt guld.
Svärmor sippade vin. Fnissade sig litet. Min mor i sin tur drack Ramlösa. Ordning på den där. Jag måste brås på henne.
Kort och gott är jag mycket glad och nöjd över helgen och att mitt hus och dess gård fortfarande är intakt.
