sockiplast.

Min Casper är inte så förtjust i att borsta tänderna. Eller, själva tandborstningen i sig går väl i regel för sig, men det är sänggåendet efter nämda aktivitet som jag antar är det som inte känns riktigt bolibompa alla gånger.
För att få denna tandborstning att gå litet smidigare, brukar vi roa oss med lite olika aktiviteter.
Ibland har vi tandborsttävling, där Erik och Casper får tävla om vem som borstar tänderna snabbast, där jag är ivrig kommentator tillika domare. Den leken fungerade faktiskt i flera månader innan Caspersson inte riktigt föll för den varje gång.
De gånger det kniper riktigt illa, så förvandlas Caspers egentliga underbara och varma mamma till ett ilsket tandtroll som inte vill annat än att mumsa stora, feta monsterhål i hans tänder.
"Caaaaaasper... det är jaaaag, tandtrollet... mmm, jag känner mig lite sugen på lite.. hm... Caspertand! Mohahahaha!"
Det är med skräck i ögonen Casper bokstavligen springer in på toaletten och bönfaller mig att borsta hans tänder. Det är roligt, men det kanske inte är så stimulerade i det långa loppet.

Så nu har vi infört en ny, tydligen väldigt festlig grej, där jag måste kontrollera legitimation på samtliga deltagare som vill vara med och borsta tänderna. I regel får bara femåringar vara med. Dvs Casper. Så nöjd man blir när Erik kommer och visar sig ”legitimation”, ivrig och förväntansfull inför denna spännande kvällsnöje, och jag skakar på huvudet och säger att han ju minsann är hela trettiofem år, och att han inte alls kvalificerar in till tandborstning.

Och sådär håller vi på, varje jäkla kväll tills Caspersson tänker tröttna, och vi finurliga, pedagogiska vuxna människor måste komma på någon ny, skojsig lek för att få barnet i säng.

Så igår.

Sedvanligt upprop.

”Alla femåringar till badrummet för tandborstning, tack!”, varpå Casper givetvis infinner sig på två röda.

Vi hinner stå där en god stund, innan det rasslar till.

Vilka kommer, om inte min efterblivna kompis, och min fullt friska sambo. De ville också borsta tänderna.






"jooo, vi äj fem åj! lovaj"!



Anna försökte med alla medel bevisa att hon endast var fem pyttiga små år. Krabbade med vantarna och allt, såsom vilken random femåring som helst skulle göra. Med hockeyhjälmen. Och foppatofflorna.

Retard.

Och nej, Casper gick inte på det.
Han tyckte bara att "dom är så knasiga dom där"